3. Your parents

Mamma, den som alltid fanns där. Pappa, den mer undflyende figuren som jobbade jämt. Obalansen i det. Mamma, som jag tror var en rätt så bra mamma ungefär fram tills jag var i skolåldern. Sen känns det som om nåt hände. Kanske har det att göra med hennes enorma kontrollbehov. Innan jag började skolan hade mamma fullständig kontroll över mig, eftersom hon var hemmafru. Men sen… I och med skolan kom så många andra faktorer och impulser in i mitt liv. Hennes kontroll var inte fullständig längre. Det var säkert frustrerande för henne. Kanske var det därför hon blev så arg och så kontrollerande. Det var frustrerande för mig. Hon borde ha börjat jobba. Pappa, han blev då den ”snällare”, den jag vågade fråga om sånt som mamma kanske kunde bli arg för (och då menar jag saker av slaget ”får jag vara i stallet på lördag?”).

Men när jag blickar tillbaka känns det som om pappa i familjen blev svagare och svagare i konturerna, som om han långsamt suddades ut. Och sen kom den där sommaren med fullständig istid, den där bilsemestern där pappa inte sa ett enda ord till mamma. Det var då deras tjugoåriga bröllopsdag inföll. Det var då pappa förmodligen i tankarna befann sig hos en annan kvinna. Men det stod inte klart förrän hösten kom.