Det här med våldet.

Jag förstår inte det här med våld. I mina ögon är allt våld meningslöst, oavsett om det gäller barnmisshandel eller krig. Jag förstår känslor som frustration, dåligt självförtroende, maktlöshet, känslan av att ha blivit orättvist behandlad - de känslorna har förstås jag, liksom de flesta andra, upplevt. Men jag förstår inte hur våld kan dämpa eller på nåt sätt ge en lättnad från dessa känslor. Inte heller förstår jag hur våld kan ge en kick eller få en människa att känna sig upprymd. Om jag mår dåligt, hur skulle det kunna ge ens en tillfällig lättnad om jag slog min partner, min förälder, mitt barn, en främling - vem som helst? Det är för mig ett mysterium.

Det är faktiskt också ett mysterium hur människor kan vara fullständig likgiltiga inför sin omgivning. Jag är självklart inget helgon, jag är väl medvetet eller omedvetet taskig ibland jag också, men jag försöker i alla fall att komma ihåg att det finns andra människor omkring mig. Man dör inte av att låta nån annan kliva av bussen eller på tåget före en själv. Jag lovar, det är sant! I veckan försökte jag kliva på ett ganska fullsmockat tunnelbanetåg, men misslyckades eftersom en medelålders man hoppade fram mitt framför mig och dängde till mig med sin ryggsäck. Det gjorde rätt ont, och där stod jag som ett fån och såg dörrarna stängs mitt framför näsan. Hoppas att han var nöjd med att han hann med tåget. Själv tog jag nästa tåg, en minut senare, där det var gott om plats.

Han kanske är tonårsförälder. Hur lär han sina tonåringar att bli människor som inte slår, när han själv verkar vara totalt omedveten om att det existerar andra människor av kött och blod omkring honom?

Okej, nu kanske jag hårdrar. Men det pratas just nu mycket om tonåringar och våld och vad deras föräldrar gör och inte gör. Kanske borde vi alla stanna upp ett ögonblick då och då och se oss om lite för att påminna oss om att det bor andra än vi själva här i världen. Själv förespråkar jag faktiskt ett visst mått av artighet, hur mossigt det än kan låta. Om vi lär oss några enkla och grundläggande regler för hur vi ska uppföra oss när vi är barn, så kanske vi faktiskt lär oss att bli genuint trevliga mot varandra i förlängningen. Vem vet, det kanske kan funka som ett slags mental träning i medmänsklighet.

Jag är lite lätt förkyld, och då är det väl okej att ägna ett par timmar åt att läsa bloggar och allmänt vara fullständigt oproduktiv? Vavava, visst är det väl det?

Under det senaste halvåret har jag två gånger drömt att personer i min omgivning har läxat upp mig angående saker jag gör som stör dem. Jag antar att de här sakerna är sånt som jag själv tycker att jag gör, och som irriterar mig. Undrar varför det är så svårt att förändra små beteenden som jag är medveten om att jag har, och som jag vill göra mig av med. Vad är det som hindrar mig? Vanans makt, antar jag. Okej, det handlar inte om att jag misshandlar folk direkt, men ändå. Jag ska jobba med mig själv, som det heter.

Jag måste också försöka att bli lite mindre klantig. Den här veckan har jag:

1) Kopplat in det nya strykjärnet utan att notera att det fanns en skyddande plastfilm på själva strykytan. Jag fick tillbringa 20 minuter med att skrapa bort fastsmält plast...

2) Lyckats köra in en kökskniv i handflatan när jag skulle vika ihop en pizzakartong. Kniven låg i kartongen, mig ovetandes, och hamnade alltså på nåt sätt i min handflata. Skadan blev inte allvarlig, men jag blev ändå svimfärdig så klart.

Lärdom av ovanstående punkter? Försök inte göra nånting annat än att ta en dusch direkt på morgonen. Hjärnan funkar inte som den ska.

Konsumtionen.

Jag funderade lite på det här med konsumtionen... Vill folk ha de "rätta" sakerna för att visa att de har pengar? Jag har alltid tänkt mig att folk vill ha vissa saker mer för att visa att de är "rätt", att de har "koll" på vad som gäller.

Visst är det så att det ofta krävs pengar för att köpa de där åtråvärda sakerna som framhävs som oumbärliga för personen med koll, men är det just det att man har pengar som man vill signalera? Okej, om man köper ett sommarhus i Båstad eller en segelbåt, då vill man nog signalera att man har pengar, men om man köper ett par jeans av ett visst märke?

Kanske är det så. Kanske är det att man har råd som man vill visa. Åtminstone i dessa dagar, när en del av de där åtråvärda märkesobjekten är så ohemult dyra.

Jag vet bara det, att jag skulle inte känna mig ett uns mer "rätt" om jag tog ut alla mina besparingar (som inte skulle räcka till en segelbåt) och köpte mig en handväska för dem. Jag har aldrig känt mig "rätt" på det sättet, och jag kan inte riktigt föreställa mig att det finns en sak som skulle kunna förändra den känslan.

Men andra kanske resonerar annorlunda. Kanske är det därför folk köper saker som de egentligen inte behöver och egentligen inte har råd med. Kanske hoppas de att just nästa grej ska hjälpa dem att nå ända fram. Jag har full sympati, och jag undrar om de lyckas...

(Och så kan jag väl erkänna att jag förmodligen har köpt saker just för att de är av ett visst märke, men aldrig med avsikten att visa att jag hade råd med dem.)

Måndag hela veckan.

Jag tänker ibland att jag borde skriva nåt lite oftare, men jag låter bli eftersom jag inte tycker att jag har nåt att skriva om. Fast jag kanske borde skita i det, och skriva ändå.

Jag kan ju till exempel skriva om hur dagarna bara tycks rinna iväg, som sandkorn mellan mina fingrar (eller nån annan lika sliten klyscha). Plötsligt är det mars, och mer än två månader av 2007 har gått. Märkligt.

Jag skyller den här känslan på att jobbet äter upp alldeles för stor del av tiden. Det är stora "Måndag hela veckan"-vibbar, jag lovar. Kommer till jobbet, säger hej till kollegorna. Jobbar. Säger hej då till kollegerna, går hem från jobbet. Kommer till jobbet, säger hej till kollegorna... Ja, ni fattar, va? Sen är det helg, och innan man hinner blinka är det måndag igen.

Förra veckan var jag och pojkvännen i Barcelona, och det var obeskrivligt skönt. Inte bara för att vädret var ljuvligt, utan även för att det var så härligt att vara ledig. Missförstå mig inte, jag gillar mitt jobb, men man behöver ett avbrott ibland. Ingen väckarklocka, inget sitta instängd hela dagen, bara frihet att strosa omkring som man vill. Fantastiskt!

Men nu är det fredag. Snart ska jag äta crêpes och dricka fransk cider. Sen ska jag vara leeeedig i tvååå heeela dagar! Sen är det måndag igen.

Hej, mitt vinterland.

Okej, vintern har kommit nu. Med besked. Fast med tanke på att det inte är så kallt kommer väl all den här snön att förvandlas till slask och vatten å det snaraste.

I mitt hus där jag bor finns det en spansk (eller, om man ska vara noggrann, katalansk) tant. Hon tycker om att säga till, läxa upp och vädra sina åsikter. I dag sa hon: "Jag ska säga till dig, eftersom jag vet att du inte blir arg, att ni måste sluta gena över gräsmattan. Det blir en stig där, och om ni inte slutar kommer Stockholmshem att ta bort gräset och asfaltera. De har skrivit ett brev till mig och klagat." Hm, om jag uppfattade henne rätt så har alltså Stockholmshem skrivit ett brev till henne, och inte till nån annan i huset, och sagt att om folk inte slutar gå på gräsmattan så kommer de att asfaltera den... Tillåt mig att tvivla.

Hur som helst, hon hade fel: Jag blev ganska arg, eller i alla fall, irriterad. Det kanske är trist att det blir en stig på gräsmattan för att många går där, men det är väl inte hela världen? Gräsmattor är ju inte till för att tittas på. När hon sen sa att det är "ungdomar och invandrare" som trampar sönder gräsmattan blev jag inte mindre irriterad. Men det är nog ingen idé att försöka tala henne till rätta, hon förstår inte bättre. Invandrare är för övrigt en av hennes favoritsyndabockar. Jag vet inte om hon tycker att hon själv inte hör hemma i den kategorin eftersom hon har bott i Sverige ganska länge, eller om det kanske är så att icke-europeiska invandrare hamnar i en annan kategori för henne.

Nåja. Jag lägger till "inte gå på gräsmattan" på hennes växande no-no-lista. Sen tidigare finns där:

- kasta sopor utan att knyta ihop soppåsen (något jag aldrig gjort mig skyldig till - jag är exemplarisk på den punkten)

- låta porten slå igen när man går in - man ska stänga den mjukt (jag kan möjligen ha gjort mig skyldig till detta någon gång)


Jag vet att hon har ögonen på mig. Bäst att sköta sig.

Gott nytt.

Jag tror att blodet i mina ådror har bytts ut till bly. Åtminstone känns mina fötter, ben och armar blytunga. Och en ständig trötthet har invaderat mig! Det måste vara mörkret. Det är mörkt när jag går till jobbet och det är mörkt när jag kommer hem. Den ljusa delen av dygnet tillbringas i en lysrörsupplyst kontorslokal. Ack, ja, synnerligen nedslående är det.*

Jag minns inte om det brukar vara såhär varje vinter. Kanske har det med åldern att göra? Förra året fyllde jag 35 och hittade det första gråa hårstrået på mitt huvud. Hej, medelålder!

Men... Det är nog meningen att jag ska jobba nu, eftersom jag sitter i den där lysrörsupplysta lokalen igen.


*Och naturligtvis är det inte det minsta synd om mig. Jag slipper i alla fall jobba i en mörk gruva, eller nåt.