På första maj - arbetarnas egen dag - arbetade jag. Men jag hade en paus på eftermiddagen. Då passade vi på att göra ett litet besök på Norra Bantorget. Medan Göran Persson spred glänsande valfläsk omkring sig på scenen rasade en gammal man ihop bakom oss. Med Görans ord om de gamla och de sjuka ringande i öronen såg vi förmodligen den gamle mannen dö. Ambulanspersonal kom fram och satte in alla sina medhavda insatser. Jag vet inte säkert, men jag tror att det såg mörkt ut för den gamle mannen.
Mina ögon fylldes av tårar och jag tänkte på det där med att livet kan vara där ena sekunden och borta nästa. Det är en skrämmande tanke. Fast vi måste ju alla någon gång dö, och det vore väl att föredra att få försvinna mitt i ett steg, omgiven av människor, framför att tyna bort i ensamhet någonstans...
