Det är 18 grader i vår lägenhet. 18 grader är inte så lite egentligen, men jag fryyyser! Golvet är nog typ -7 grader. Jag har just ätit ett Digestive-kex, fast de innehåller kolhydrater en masse, och kolhydrater är O-N-D-A. Fast om man riskerar att frysa ihjäl spelar det väl inte så stor roll...
Bilden är från i somras, tagen i en rosenträdgård i Prag (jag har kamouflerat mig i blommig tunika...och jag gör en konstig min). Då frös jag inte.

Får män vara män, och kvinnor kvinnor?

Jag blir trött bara jag hör nån säga nånting om hur män respektive kvinnor ska vara eller är. Det här har ju väckt en del uppmärksamhet. Jag vill gäspa käkarna ur led när jag läser det (dels för att de skriver som krattor, men också för att det känns så...trött).

Vem hindrar nån från att vara som hon/han vill? Eller från att leva som hon/han vill? Visst, det är klart att det finns en norm i samhället. Visst, det är klart att det kan tittas snett på folk som inte följer normen.

Men ändå, man är inte tvungen att följa normen.

Och kan inte folk bara få vara som de vill, vare sig de är kvinnor eller män?

Jag blev ju aldrig vacker.

När jag var ung var jag inte vacker, och eftersom man rätt snabbt lär sig att vacker är det finaste och bästa en tjej eller kvinna kan vara, så drömde jag förstås om att bli det. Nånstans inom mig bar jag nog på en dröm om att det en vacker dag bara skulle hända. Som en ful ankunge som blir en svan. Den där klassiska komma-tillbaks-och-visa-alla-hur-vacker-man-har-blivit-grejen. Men det hände aldrig, och ärligt talat var jag väl för lat, omotiverad eller nåt annat för att lägga tillräckligt många strån i kors själv. Jag hade väl kunnat sminka och fiffa och färga och dölja och framhäva och så vidare som många andra gör. Men jag tyckte nog inte att det var lönt.

Nu bär jag på en annan dröm. När jag blir gammal vill jag bli en riktigt söt liten tant. En sån där med mjuka, vita lockar, glittrande ögon och ett finurligt leende.

Hornstull, rat city.

Jag gillar inte råttor. De ger mig rysningar och jag blir stel av skräck när jag ser dem. Osis då att Bergsunds strand verkar vara ett rent råttparadis, och osis att det ligger på vägen till min arbetsplats. Och dubbel-osis att folk älskar att kasta skräp på marken överallt. Om jag vore råtta skulle jag säkert också älska att det ligger pizzakartonger högt och lågt. Rena råtthimlen. De skrattar säkert åt den där råttgiftslappen.

Visuellt.

Read my VisualDNA™ Get your own VisualDNA™

Sol.

Jag funderar på att köpa nåt slags säkerhetsbälte med lås som jag kan sätta på min kontorsstol, annars kommer jag att smita ut så fort jag får chansen nu under det s.k. "sommarhalvåret" (när har sommaren nånsin varat ett halvår, liksom?). Frågan är ju om det går att konstruera ett liknande mentalt bälte så att tankarna också håller sig kvar på arbetet.

Jag är ett lejongap.

I am a Snapdragon What Flower Are You?

"Mischief is your middle name, but your first is friend. You are quite the prankster that loves to make other people laugh."

Tranor.

Såg genom bilfönstret en flock tranor på en åker. Blev alldeles naturromantisk.

Note to self: Gå ut i naturen ibland i stället för att bara iaktta den på avstånd.

Men hallå.

Vart tog egentligen våren vägen?

Läskigt

Plats: Tvättstugan
Tid: 07.00
Scenario: Nån har inte hämtat sin tvätt. Båda tvättmaskinerna är fulla, så även torkskåpet och torktumlaren. En hög med tvätt ligger på golvet.

Trist, tänker jag, men sånt händer.

På den här slarviga personens tvättmedelspaket får jag syn på en liten, handskriven lapp.

"DU SKA DÖ" står det på lappen.

Weird stuff. Jag tog bort lappen - för om slarvern kommer ner och hämtar sin tvätt vill inte JAG bli misstänkt som lappskrivare. Och dessutom tycker jag att det var ett rätt...otrevligt budskap.

Men allvarligt, vem skrev den där lappen, och varför?! Är det ett skämt? Hoppas det...

Boknörd

Det här med våldet.

Jag förstår inte det här med våld. I mina ögon är allt våld meningslöst, oavsett om det gäller barnmisshandel eller krig. Jag förstår känslor som frustration, dåligt självförtroende, maktlöshet, känslan av att ha blivit orättvist behandlad - de känslorna har förstås jag, liksom de flesta andra, upplevt. Men jag förstår inte hur våld kan dämpa eller på nåt sätt ge en lättnad från dessa känslor. Inte heller förstår jag hur våld kan ge en kick eller få en människa att känna sig upprymd. Om jag mår dåligt, hur skulle det kunna ge ens en tillfällig lättnad om jag slog min partner, min förälder, mitt barn, en främling - vem som helst? Det är för mig ett mysterium.

Det är faktiskt också ett mysterium hur människor kan vara fullständig likgiltiga inför sin omgivning. Jag är självklart inget helgon, jag är väl medvetet eller omedvetet taskig ibland jag också, men jag försöker i alla fall att komma ihåg att det finns andra människor omkring mig. Man dör inte av att låta nån annan kliva av bussen eller på tåget före en själv. Jag lovar, det är sant! I veckan försökte jag kliva på ett ganska fullsmockat tunnelbanetåg, men misslyckades eftersom en medelålders man hoppade fram mitt framför mig och dängde till mig med sin ryggsäck. Det gjorde rätt ont, och där stod jag som ett fån och såg dörrarna stängs mitt framför näsan. Hoppas att han var nöjd med att han hann med tåget. Själv tog jag nästa tåg, en minut senare, där det var gott om plats.

Han kanske är tonårsförälder. Hur lär han sina tonåringar att bli människor som inte slår, när han själv verkar vara totalt omedveten om att det existerar andra människor av kött och blod omkring honom?

Okej, nu kanske jag hårdrar. Men det pratas just nu mycket om tonåringar och våld och vad deras föräldrar gör och inte gör. Kanske borde vi alla stanna upp ett ögonblick då och då och se oss om lite för att påminna oss om att det bor andra än vi själva här i världen. Själv förespråkar jag faktiskt ett visst mått av artighet, hur mossigt det än kan låta. Om vi lär oss några enkla och grundläggande regler för hur vi ska uppföra oss när vi är barn, så kanske vi faktiskt lär oss att bli genuint trevliga mot varandra i förlängningen. Vem vet, det kanske kan funka som ett slags mental träning i medmänsklighet.

Jag är lite lätt förkyld, och då är det väl okej att ägna ett par timmar åt att läsa bloggar och allmänt vara fullständigt oproduktiv? Vavava, visst är det väl det?

Under det senaste halvåret har jag två gånger drömt att personer i min omgivning har läxat upp mig angående saker jag gör som stör dem. Jag antar att de här sakerna är sånt som jag själv tycker att jag gör, och som irriterar mig. Undrar varför det är så svårt att förändra små beteenden som jag är medveten om att jag har, och som jag vill göra mig av med. Vad är det som hindrar mig? Vanans makt, antar jag. Okej, det handlar inte om att jag misshandlar folk direkt, men ändå. Jag ska jobba med mig själv, som det heter.

Jag måste också försöka att bli lite mindre klantig. Den här veckan har jag:

1) Kopplat in det nya strykjärnet utan att notera att det fanns en skyddande plastfilm på själva strykytan. Jag fick tillbringa 20 minuter med att skrapa bort fastsmält plast...

2) Lyckats köra in en kökskniv i handflatan när jag skulle vika ihop en pizzakartong. Kniven låg i kartongen, mig ovetandes, och hamnade alltså på nåt sätt i min handflata. Skadan blev inte allvarlig, men jag blev ändå svimfärdig så klart.

Lärdom av ovanstående punkter? Försök inte göra nånting annat än att ta en dusch direkt på morgonen. Hjärnan funkar inte som den ska.

Konsumtionen.

Jag funderade lite på det här med konsumtionen... Vill folk ha de "rätta" sakerna för att visa att de har pengar? Jag har alltid tänkt mig att folk vill ha vissa saker mer för att visa att de är "rätt", att de har "koll" på vad som gäller.

Visst är det så att det ofta krävs pengar för att köpa de där åtråvärda sakerna som framhävs som oumbärliga för personen med koll, men är det just det att man har pengar som man vill signalera? Okej, om man köper ett sommarhus i Båstad eller en segelbåt, då vill man nog signalera att man har pengar, men om man köper ett par jeans av ett visst märke?

Kanske är det så. Kanske är det att man har råd som man vill visa. Åtminstone i dessa dagar, när en del av de där åtråvärda märkesobjekten är så ohemult dyra.

Jag vet bara det, att jag skulle inte känna mig ett uns mer "rätt" om jag tog ut alla mina besparingar (som inte skulle räcka till en segelbåt) och köpte mig en handväska för dem. Jag har aldrig känt mig "rätt" på det sättet, och jag kan inte riktigt föreställa mig att det finns en sak som skulle kunna förändra den känslan.

Men andra kanske resonerar annorlunda. Kanske är det därför folk köper saker som de egentligen inte behöver och egentligen inte har råd med. Kanske hoppas de att just nästa grej ska hjälpa dem att nå ända fram. Jag har full sympati, och jag undrar om de lyckas...

(Och så kan jag väl erkänna att jag förmodligen har köpt saker just för att de är av ett visst märke, men aldrig med avsikten att visa att jag hade råd med dem.)

Måndag hela veckan.

Jag tänker ibland att jag borde skriva nåt lite oftare, men jag låter bli eftersom jag inte tycker att jag har nåt att skriva om. Fast jag kanske borde skita i det, och skriva ändå.

Jag kan ju till exempel skriva om hur dagarna bara tycks rinna iväg, som sandkorn mellan mina fingrar (eller nån annan lika sliten klyscha). Plötsligt är det mars, och mer än två månader av 2007 har gått. Märkligt.

Jag skyller den här känslan på att jobbet äter upp alldeles för stor del av tiden. Det är stora "Måndag hela veckan"-vibbar, jag lovar. Kommer till jobbet, säger hej till kollegorna. Jobbar. Säger hej då till kollegerna, går hem från jobbet. Kommer till jobbet, säger hej till kollegorna... Ja, ni fattar, va? Sen är det helg, och innan man hinner blinka är det måndag igen.

Förra veckan var jag och pojkvännen i Barcelona, och det var obeskrivligt skönt. Inte bara för att vädret var ljuvligt, utan även för att det var så härligt att vara ledig. Missförstå mig inte, jag gillar mitt jobb, men man behöver ett avbrott ibland. Ingen väckarklocka, inget sitta instängd hela dagen, bara frihet att strosa omkring som man vill. Fantastiskt!

Men nu är det fredag. Snart ska jag äta crêpes och dricka fransk cider. Sen ska jag vara leeeedig i tvååå heeela dagar! Sen är det måndag igen.

Hej, mitt vinterland.

Okej, vintern har kommit nu. Med besked. Fast med tanke på att det inte är så kallt kommer väl all den här snön att förvandlas till slask och vatten å det snaraste.

I mitt hus där jag bor finns det en spansk (eller, om man ska vara noggrann, katalansk) tant. Hon tycker om att säga till, läxa upp och vädra sina åsikter. I dag sa hon: "Jag ska säga till dig, eftersom jag vet att du inte blir arg, att ni måste sluta gena över gräsmattan. Det blir en stig där, och om ni inte slutar kommer Stockholmshem att ta bort gräset och asfaltera. De har skrivit ett brev till mig och klagat." Hm, om jag uppfattade henne rätt så har alltså Stockholmshem skrivit ett brev till henne, och inte till nån annan i huset, och sagt att om folk inte slutar gå på gräsmattan så kommer de att asfaltera den... Tillåt mig att tvivla.

Hur som helst, hon hade fel: Jag blev ganska arg, eller i alla fall, irriterad. Det kanske är trist att det blir en stig på gräsmattan för att många går där, men det är väl inte hela världen? Gräsmattor är ju inte till för att tittas på. När hon sen sa att det är "ungdomar och invandrare" som trampar sönder gräsmattan blev jag inte mindre irriterad. Men det är nog ingen idé att försöka tala henne till rätta, hon förstår inte bättre. Invandrare är för övrigt en av hennes favoritsyndabockar. Jag vet inte om hon tycker att hon själv inte hör hemma i den kategorin eftersom hon har bott i Sverige ganska länge, eller om det kanske är så att icke-europeiska invandrare hamnar i en annan kategori för henne.

Nåja. Jag lägger till "inte gå på gräsmattan" på hennes växande no-no-lista. Sen tidigare finns där:

- kasta sopor utan att knyta ihop soppåsen (något jag aldrig gjort mig skyldig till - jag är exemplarisk på den punkten)

- låta porten slå igen när man går in - man ska stänga den mjukt (jag kan möjligen ha gjort mig skyldig till detta någon gång)


Jag vet att hon har ögonen på mig. Bäst att sköta sig.

Gott nytt.

Jag tror att blodet i mina ådror har bytts ut till bly. Åtminstone känns mina fötter, ben och armar blytunga. Och en ständig trötthet har invaderat mig! Det måste vara mörkret. Det är mörkt när jag går till jobbet och det är mörkt när jag kommer hem. Den ljusa delen av dygnet tillbringas i en lysrörsupplyst kontorslokal. Ack, ja, synnerligen nedslående är det.*

Jag minns inte om det brukar vara såhär varje vinter. Kanske har det med åldern att göra? Förra året fyllde jag 35 och hittade det första gråa hårstrået på mitt huvud. Hej, medelålder!

Men... Det är nog meningen att jag ska jobba nu, eftersom jag sitter i den där lysrörsupplysta lokalen igen.


*Och naturligtvis är det inte det minsta synd om mig. Jag slipper i alla fall jobba i en mörk gruva, eller nåt.

Jul och så.

Julen är över, och den firades hos både min och pojkvännens familj. På senare år har jag haft mindre och mindre "julkänsla" för varje år. Jag vet inte exakt hur den där julkänslan brukade kännas, men det var nog så att vissa dofter eller saker eller förehavanden väckte något slags känsla inom mig som vi kan kalla julkänsla. I år kände jag i princip ingenting av den. Men jag hade en trevlig jul ändå!

Nu återstår bara några få dagar av år 2006. Jag konstaterar att året har svischat förbi fort. Håhåjaja, det är väl så det känns när man börjar bli gammal. Under några år när jag till och från mådde ganska dåligt var nyårsafton en av årets hemskaste dagar. Kanske inte på grund av någon mer konkret anledning än den att det är en sån där dag när man förväntas ha så himla kul, och det hade inte jag. Och kanske också för att det var ett tecken på att ännu ett år passerat, på något sätt.

Hur som helst, nu för tiden känns det inte längre som någon hemsk dag, utan som en dag när det kan ges anledning att göra något trevligt. Jag vill skåla i något bubbligt och gå ett nytt år till mötes!

Mörkret och jag.

Ibland är jag mörkrädd. Inte så rädd som jag var när jag var liten och inte kunde sova, men ändå lite rädd. När jag är ensam hemma, som nu, tänder jag massor av lampor, även i rum där jag inte är. Jag har gärna tv:n på, som nu, fast jag inte tittar på den. Just nu lyssnar jag på musik, men tv:n är på med ljudet avstängt. Kanske för att den blir som en extra ljuskälla, jag vet inte riktigt.

Jag är ganska lättskrämd när jag är ensam hemma, hoppar till vid konstiga ljud och så där. Absolut räddast på länge blev jag för ett par år sen, när nån vid ett på natten försökte öppna min ytterdörr. Lyckligtvis hade jag låst den, så det hände inget mer än att nån ryckte i dörrhandtaget. Min gissning är att det var några ungar som roade sig, men vad hade hänt om dörren hade varit olåst? De hade fått se mig stå i hallen med ögon stora som tefat, med tandborsten i handen eller nåt i den stilen. Troligen hade jag dött av skräck på fläcken.

Jag har just sett "Match Point", förresten. Den var okej, men inte så mycket mer, tycker jag. Kanske var mina förväntningar på kombinationen Scarlett och Woody i högsta laget.

Who am I?

Okej, det här testet dök upp på ett par ställen, så jag tänkte att jag skulle göra det. Och jag verkar ju vara en väldigt rolig person...

Your Birthdate: June 20

You are a virtual roller coaster of emotions, and most people enjoy the ride. Your mood tends to set the tone of the room, and when you're happy, this is a good thing. When you get in a dark mood, watch out - it's very hard to get you out of it. It's sometimes hard for you to cheer up, and your gloom can be contagious. Your strength: Your warm heart Your weakness: Trouble controlling your emotions Your power color: Black Your power symbol: Musical note Your power month: February

What Does Your Birth Date Mean?