Do you realize?

Nostalgi.

Ibland blir jag nostalgisk över konstiga saker. Icq, till exemepl. Åh, den där lilla blomman som blinkade så fint nere i hörnet på skärmen! Undrar om det är många som använder icq i dag...

Vridna kläder.

Det händer rätt ofta att kläder som jag har på mig vill vrida sig. Plötsligt har ett byxben vridit sig ett kvarts varv. En tröja drar envist åt höger eller vänster.

Är det mig eller kläderna det är fel på?

Bad.

Tar ett varmt bad och öppnar badrumsfönstret på glänt. Det ångar från vattnet, och jag föreställer mig att jag badar i en varm källa på ett regngrått Island. Det känns roligare än ett svalt och regnigt Junisverige.

Om några dagar blir det andra bullar. Svalkande bad i varm luft på en grekisk ö. Längtar!

Fokuseeeera!

Jag borde jobba, men hittar inte mitt fokus. Var kan jag ha förlagt det?

Kanske är jag extra lättroad just nu, men jag tyckte att det här var kul:
http://aplaceforrobots.blogspot.com/2009/05/truism.html

Vår.

Våren är skir
och skär i mitt hjärta

Blödig.

Ibland börjar jag nästan gråta när jag betraktar människor omkring mig. Som den något slitne mannen framför mig i kassan på Ica. Han köper en folköl, lite varmkorv och en påse smågodis. Jag ser för mig hur han går hem till ensamhet, kokar några korvar, dricker sin folköl och äter smågodis framför tv:n. Jag tänker på isande ensamhet och det värker till i hjärtat.

Men jag kan ju ha fel. Han kanske har bjudit hem en polare, eller väntar dambesök, eller är ensam och glad. Vad vet jag.

Hört i bokhandeln.

Medelålders man till expediten: Har ni nån bok om bloggar? Min fru har börjat blogga, och hon skulle vilja ha lite tips om andra bloggar. Ja, man känner ju till Mias och Klaras, men det vore kul med fler, liksom worldwide.

Expediten: Nej, jag har nog inte sett till nån bok om bloggar. Men det brukar ju stå rätt mycket om bloggar i tidningarna...

Röst i mitt huvud: Eller på det där världsomspännande elektroniska nätverket, kanske? Jag har hört att det står en del om bloggar där också...

Det är 18 grader i vår lägenhet. 18 grader är inte så lite egentligen, men jag fryyyser! Golvet är nog typ -7 grader. Jag har just ätit ett Digestive-kex, fast de innehåller kolhydrater en masse, och kolhydrater är O-N-D-A. Fast om man riskerar att frysa ihjäl spelar det väl inte så stor roll...
Bilden är från i somras, tagen i en rosenträdgård i Prag (jag har kamouflerat mig i blommig tunika...och jag gör en konstig min). Då frös jag inte.

Får män vara män, och kvinnor kvinnor?

Jag blir trött bara jag hör nån säga nånting om hur män respektive kvinnor ska vara eller är. Det här har ju väckt en del uppmärksamhet. Jag vill gäspa käkarna ur led när jag läser det (dels för att de skriver som krattor, men också för att det känns så...trött).

Vem hindrar nån från att vara som hon/han vill? Eller från att leva som hon/han vill? Visst, det är klart att det finns en norm i samhället. Visst, det är klart att det kan tittas snett på folk som inte följer normen.

Men ändå, man är inte tvungen att följa normen.

Och kan inte folk bara få vara som de vill, vare sig de är kvinnor eller män?

Jag blev ju aldrig vacker.

När jag var ung var jag inte vacker, och eftersom man rätt snabbt lär sig att vacker är det finaste och bästa en tjej eller kvinna kan vara, så drömde jag förstås om att bli det. Nånstans inom mig bar jag nog på en dröm om att det en vacker dag bara skulle hända. Som en ful ankunge som blir en svan. Den där klassiska komma-tillbaks-och-visa-alla-hur-vacker-man-har-blivit-grejen. Men det hände aldrig, och ärligt talat var jag väl för lat, omotiverad eller nåt annat för att lägga tillräckligt många strån i kors själv. Jag hade väl kunnat sminka och fiffa och färga och dölja och framhäva och så vidare som många andra gör. Men jag tyckte nog inte att det var lönt.

Nu bär jag på en annan dröm. När jag blir gammal vill jag bli en riktigt söt liten tant. En sån där med mjuka, vita lockar, glittrande ögon och ett finurligt leende.

Hornstull, rat city.

Jag gillar inte råttor. De ger mig rysningar och jag blir stel av skräck när jag ser dem. Osis då att Bergsunds strand verkar vara ett rent råttparadis, och osis att det ligger på vägen till min arbetsplats. Och dubbel-osis att folk älskar att kasta skräp på marken överallt. Om jag vore råtta skulle jag säkert också älska att det ligger pizzakartonger högt och lågt. Rena råtthimlen. De skrattar säkert åt den där råttgiftslappen.

Visuellt.

Read my VisualDNA™ Get your own VisualDNA™

Sol.

Jag funderar på att köpa nåt slags säkerhetsbälte med lås som jag kan sätta på min kontorsstol, annars kommer jag att smita ut så fort jag får chansen nu under det s.k. "sommarhalvåret" (när har sommaren nånsin varat ett halvår, liksom?). Frågan är ju om det går att konstruera ett liknande mentalt bälte så att tankarna också håller sig kvar på arbetet.

Jag är ett lejongap.

I am a Snapdragon What Flower Are You?

"Mischief is your middle name, but your first is friend. You are quite the prankster that loves to make other people laugh."

Tranor.

Såg genom bilfönstret en flock tranor på en åker. Blev alldeles naturromantisk.

Note to self: Gå ut i naturen ibland i stället för att bara iaktta den på avstånd.

Men hallå.

Vart tog egentligen våren vägen?

Läskigt

Plats: Tvättstugan
Tid: 07.00
Scenario: Nån har inte hämtat sin tvätt. Båda tvättmaskinerna är fulla, så även torkskåpet och torktumlaren. En hög med tvätt ligger på golvet.

Trist, tänker jag, men sånt händer.

På den här slarviga personens tvättmedelspaket får jag syn på en liten, handskriven lapp.

"DU SKA DÖ" står det på lappen.

Weird stuff. Jag tog bort lappen - för om slarvern kommer ner och hämtar sin tvätt vill inte JAG bli misstänkt som lappskrivare. Och dessutom tycker jag att det var ett rätt...otrevligt budskap.

Men allvarligt, vem skrev den där lappen, och varför?! Är det ett skämt? Hoppas det...

Boknörd

Det här med våldet.

Jag förstår inte det här med våld. I mina ögon är allt våld meningslöst, oavsett om det gäller barnmisshandel eller krig. Jag förstår känslor som frustration, dåligt självförtroende, maktlöshet, känslan av att ha blivit orättvist behandlad - de känslorna har förstås jag, liksom de flesta andra, upplevt. Men jag förstår inte hur våld kan dämpa eller på nåt sätt ge en lättnad från dessa känslor. Inte heller förstår jag hur våld kan ge en kick eller få en människa att känna sig upprymd. Om jag mår dåligt, hur skulle det kunna ge ens en tillfällig lättnad om jag slog min partner, min förälder, mitt barn, en främling - vem som helst? Det är för mig ett mysterium.

Det är faktiskt också ett mysterium hur människor kan vara fullständig likgiltiga inför sin omgivning. Jag är självklart inget helgon, jag är väl medvetet eller omedvetet taskig ibland jag också, men jag försöker i alla fall att komma ihåg att det finns andra människor omkring mig. Man dör inte av att låta nån annan kliva av bussen eller på tåget före en själv. Jag lovar, det är sant! I veckan försökte jag kliva på ett ganska fullsmockat tunnelbanetåg, men misslyckades eftersom en medelålders man hoppade fram mitt framför mig och dängde till mig med sin ryggsäck. Det gjorde rätt ont, och där stod jag som ett fån och såg dörrarna stängs mitt framför näsan. Hoppas att han var nöjd med att han hann med tåget. Själv tog jag nästa tåg, en minut senare, där det var gott om plats.

Han kanske är tonårsförälder. Hur lär han sina tonåringar att bli människor som inte slår, när han själv verkar vara totalt omedveten om att det existerar andra människor av kött och blod omkring honom?

Okej, nu kanske jag hårdrar. Men det pratas just nu mycket om tonåringar och våld och vad deras föräldrar gör och inte gör. Kanske borde vi alla stanna upp ett ögonblick då och då och se oss om lite för att påminna oss om att det bor andra än vi själva här i världen. Själv förespråkar jag faktiskt ett visst mått av artighet, hur mossigt det än kan låta. Om vi lär oss några enkla och grundläggande regler för hur vi ska uppföra oss när vi är barn, så kanske vi faktiskt lär oss att bli genuint trevliga mot varandra i förlängningen. Vem vet, det kanske kan funka som ett slags mental träning i medmänsklighet.