Sommar.

Jag har öppnat fönstret på vid gavel, och just nu kommer det faktiskt in en svalkande bris. Men snart tar sig väl solen runt till den här sidan av huset, och då är det kört.

Det har sina fördelar att arbeta hemma, trots allt. När det är värmebölja behöver man inte klä på sig mer än vad som är absolut nödvändigt. Det är betydligt mindre än jag skulle ha visat mig på ett kontor i. Man kan också ta en längre paus när man vill, utan att någon undrar vad man håller på med, i fall man känner att man vill ge sig ut i den överhettade världen. Men det betyder förstås att man får arbeta vid något annat tillfälle (t.ex. på natten) för att hinna bli klar till deadline. Men vad gör väl det.

Efter att ha vistats utomhus (i skog- och sjöterräng) större delen av helgen är jag svedd av solen och biten av myggor. Rejält biten. Jag försöker låta bli att klia, men ibland går det bara inte. Det känns, med andra ord, som sommar.

Döden och politiken.

På första maj - arbetarnas egen dag - arbetade jag. Men jag hade en paus på eftermiddagen. Då passade vi på att göra ett litet besök på Norra Bantorget. Medan Göran Persson spred glänsande valfläsk omkring sig på scenen rasade en gammal man ihop bakom oss. Med Görans ord om de gamla och de sjuka ringande i öronen såg vi förmodligen den gamle mannen dö. Ambulanspersonal kom fram och satte in alla sina medhavda insatser. Jag vet inte säkert, men jag tror att det såg mörkt ut för den gamle mannen.

Mina ögon fylldes av tårar och jag tänkte på det där med att livet kan vara där ena sekunden och borta nästa. Det är en skrämmande tanke. Fast vi måste ju alla någon gång dö, och det vore väl att föredra att få försvinna mitt i ett steg, omgiven av människor, framför att tyna bort i ensamhet någonstans...

Massor av kultur.

Helgen bestod av mycket kultur av olika slag! Fredagskvällen bjöd på en trevlig tillställning på Debaser, där kanandensarna i Blood Meridian, Pink Mountaintops och Black Mountain (med gemensamma medlemmar hit och dit) bjöd på riktig rock. Skäggiga killar och coola tjejer som rockade tungt. Mycket bra!

På lördagskvällen var det dags för teater, närmare bestämt "Herr Ricardos dödsshow" på Strindbergs Intima Teater. En skojig, timslång föreställning i dödens tecken. Ja, skojigt fast det handlade om döden. Små scener ur kända pjäser, sånger och annat dramatiserades av Mathias Lafolie och Tuvalisa Rangström på ett underhållande vis.

På söndagen klämdes det - för ovanlighetens skull - även in lite sport. Vi pratar boxning. Jag kan inte påstå att det är ett av mina specialintressen, men när min gamla kollegas adept Yasser (a.k.a. "El Cubano) skulle vara med i final är det klart att jag ville se! Och han vann ju dessutom!

Söndagskvällens kulturella evenemang gick av stapeln i Nalens vackra salong. På scenen där fanns Kjell Höglund, uppbackad av ett gäng musiker med Johan Johansson i spetsen. Kjelle roade alla i publiken med diverse guldkorn ur sin långa karriär. Alla älskade det lika mycket: de medelålders kulturtanterna, de grånade gubbarna, svennekillarna, de förtryckta kontorsnördarna och de ystra tonåringarna i Wacken-T-shirt. Kjell kan nog med rätta kallas ett unikum. Som sista nummer bjöd han på den långa och minst sagt tänkvärda "Häxprocess". Mer Kjell till folket!

Ring my bell.

Häromkvällen besökte Bell Orchestre från Kanada Södra Teatern här i Stockholm. Det var en strålande konsert! Med den något ovanliga sättningen trumpet, horn, fiol, basfiol och trummor lyckades de skapa ett mäktigt ljud. Någon av medlemmarna spelar också i Arcade Fire, vilket man ibland kunde ana. Bell Orchestres musik är av en annan typ, med inslag av klassisk musik, jazz, folkmusik och elektronisk musik (men de låter inte så pretentiöst som man skulle kunna tro av en den uppradningen), men släktskapet tyckte jag mig känna i den febrigt galloperande takten i några av låtarna.

Och jag blev förstås än mer sugen på att få se Arcade Fire live...

Det finns hopp.

När jag gick längs Götgatan i dag och kände solens värme i ansiktet fick jag lust att skutta i takt till musiken i hörlurarna. Det finns hopp! Så länge skygglapparna var på, så att jag missade snön i Björns Trädgård till vänster om mig, såg jag en vårtorr trottoar framför mig. En vacker syn, på min ära!

Vintern.

Vintern börjar tynga mig ordentligt. Jag hoppas verkligen att den snart är över.