Jag blev ju aldrig vacker.

När jag var ung var jag inte vacker, och eftersom man rätt snabbt lär sig att vacker är det finaste och bästa en tjej eller kvinna kan vara, så drömde jag förstås om att bli det. Nånstans inom mig bar jag nog på en dröm om att det en vacker dag bara skulle hända. Som en ful ankunge som blir en svan. Den där klassiska komma-tillbaks-och-visa-alla-hur-vacker-man-har-blivit-grejen. Men det hände aldrig, och ärligt talat var jag väl för lat, omotiverad eller nåt annat för att lägga tillräckligt många strån i kors själv. Jag hade väl kunnat sminka och fiffa och färga och dölja och framhäva och så vidare som många andra gör. Men jag tyckte nog inte att det var lönt.

Nu bär jag på en annan dröm. När jag blir gammal vill jag bli en riktigt söt liten tant. En sån där med mjuka, vita lockar, glittrande ögon och ett finurligt leende.

Hornstull, rat city.

Jag gillar inte råttor. De ger mig rysningar och jag blir stel av skräck när jag ser dem. Osis då att Bergsunds strand verkar vara ett rent råttparadis, och osis att det ligger på vägen till min arbetsplats. Och dubbel-osis att folk älskar att kasta skräp på marken överallt. Om jag vore råtta skulle jag säkert också älska att det ligger pizzakartonger högt och lågt. Rena råtthimlen. De skrattar säkert åt den där råttgiftslappen.