Insnöat.

Ute faller snön, igen. Ingen kan väl klaga på snöbrist den här vintern? Jag känner mig något insnöad själv. Det var näst intill omöjligt att gå upp i morse, och flera gånger i dag har jag tänkt "Det är torsdag!" och fått panik med anledning av jobbdeadlines. Sen har jag kommit på att det är onsdag och lugnat mig. Jag har nog jobbat hemma lite för mycket - något slags mental avtrubbning har inträtt. Och snart måste jag bege mig ut i snön på hundpromenad. Ser inte direkt fram emot det den här gången - att täckas av blöt, fallande snö är inte tipp-topp.

Hello, world.

Träffade en gammal vän igår, en som numera bor på annan ort. Och åh, vad jag saknar att ha gamla, goda vänner inom räckhåll! Nån att kvista över till, ta en kopp te och bara prata om vad som helst.

På min långa lista över brister och svagheter ser jag detta med vänskaper som den största och värsta. Jag har vänner och jag uppskattar dem, men jag känner ändå så ofta att jag inte är som jag skulle vilja vara.

Jag beundrar dem som har många vänner, som håller kontakten med gamla vänner och som ständigt knyter till sig nya vänner. Jag beundrar dem och, naturligtvis, avundas jag dem. Sån vill jag också vara! Men min fråga är alltid "varför skulle nån vilja vara min vän?".

Ja, ja. Vart vill jag komma? Kanske vet jag inte. Kanske vill jag bara sätta på pränt min önskan om bättring.

Himlen är vårblå.

När man väljer att släppa in djur (och, tänker jag mig, småbarn) i sitt hem kan man när som helst förvänta sig diverse otrevliga små överraskningar här och där. Vi kan väl nöja oss med att säga att jag inledde måndagsmorgonen med att tvätta ett täcke.

Men utanför fönstret är himlen vårlikt ljusblå och solen skiner blekt på dammiga förortsgator. En glädjande syn.

Plötsligt en dag.

Det finns ju egentligen saker att skriva om, det gör det. Frågan är bara om jag skulle känna mig bekväm med att göra det. Inte för att nån bryr sig om den här gamla dammiga bloggen, i och för sig, men man vet ju aldrig. Nån som jag känner kanske känner till den, utan att jag vet om det (i så fall får man gärna säga hej!).

Livet har förändrats ganska mycket det senaste dryga halvåret. Kanske inte på ett drastiskt vis, egentligen, men ändå. Fast samtidigt känns det som om allt står stilla, och som om det har gjort det ett tag. Jag har jobbat med samma sak i nästan sju år, om än i lite olika former. Jag har bott i samma lägenhet i snart fem år. Det är nog rekord, på båda punkterna.

Det som tar upp min mesta tid och kraft för tillfället, förutom jobbet, är en liten hund. Det är både kul och gråa-hår-framkallande, tror jag.

Jag går också och "pratar med nån", som man säger. Varför började jag inte med det för 20 år sen? Nåja. Bättre sent än aldrig, antar jag.

Vår, var hälsad.

När jag för andra gången i dag traskar upp till den lokala Ica-butiken ser jag det blommande trädet och stannar under det. Det må vara lite kallt om fingrarna i dag, men himlen är blåare än blå och jag får lust att skutta lite av pur glädje.

Eftermiddagen har ägnats åt arbete i långsamt tempo, och arbetet kommer därför att knapra i sig större delen av kvällen också. Men det gör inte så mycket. Det är vår där ute!

Söndag.

Vill egentligen bara testa kombinationen blogg och mobil.

Hemma på min gata i stan. Man skulle kunna bli mångalen för mindre.