Det här med våldet.

Jag förstår inte det här med våld. I mina ögon är allt våld meningslöst, oavsett om det gäller barnmisshandel eller krig. Jag förstår känslor som frustration, dåligt självförtroende, maktlöshet, känslan av att ha blivit orättvist behandlad - de känslorna har förstås jag, liksom de flesta andra, upplevt. Men jag förstår inte hur våld kan dämpa eller på nåt sätt ge en lättnad från dessa känslor. Inte heller förstår jag hur våld kan ge en kick eller få en människa att känna sig upprymd. Om jag mår dåligt, hur skulle det kunna ge ens en tillfällig lättnad om jag slog min partner, min förälder, mitt barn, en främling - vem som helst? Det är för mig ett mysterium.

Det är faktiskt också ett mysterium hur människor kan vara fullständig likgiltiga inför sin omgivning. Jag är självklart inget helgon, jag är väl medvetet eller omedvetet taskig ibland jag också, men jag försöker i alla fall att komma ihåg att det finns andra människor omkring mig. Man dör inte av att låta nån annan kliva av bussen eller på tåget före en själv. Jag lovar, det är sant! I veckan försökte jag kliva på ett ganska fullsmockat tunnelbanetåg, men misslyckades eftersom en medelålders man hoppade fram mitt framför mig och dängde till mig med sin ryggsäck. Det gjorde rätt ont, och där stod jag som ett fån och såg dörrarna stängs mitt framför näsan. Hoppas att han var nöjd med att han hann med tåget. Själv tog jag nästa tåg, en minut senare, där det var gott om plats.

Han kanske är tonårsförälder. Hur lär han sina tonåringar att bli människor som inte slår, när han själv verkar vara totalt omedveten om att det existerar andra människor av kött och blod omkring honom?

Okej, nu kanske jag hårdrar. Men det pratas just nu mycket om tonåringar och våld och vad deras föräldrar gör och inte gör. Kanske borde vi alla stanna upp ett ögonblick då och då och se oss om lite för att påminna oss om att det bor andra än vi själva här i världen. Själv förespråkar jag faktiskt ett visst mått av artighet, hur mossigt det än kan låta. Om vi lär oss några enkla och grundläggande regler för hur vi ska uppföra oss när vi är barn, så kanske vi faktiskt lär oss att bli genuint trevliga mot varandra i förlängningen. Vem vet, det kanske kan funka som ett slags mental träning i medmänsklighet.

Jag är lite lätt förkyld, och då är det väl okej att ägna ett par timmar åt att läsa bloggar och allmänt vara fullständigt oproduktiv? Vavava, visst är det väl det?

Under det senaste halvåret har jag två gånger drömt att personer i min omgivning har läxat upp mig angående saker jag gör som stör dem. Jag antar att de här sakerna är sånt som jag själv tycker att jag gör, och som irriterar mig. Undrar varför det är så svårt att förändra små beteenden som jag är medveten om att jag har, och som jag vill göra mig av med. Vad är det som hindrar mig? Vanans makt, antar jag. Okej, det handlar inte om att jag misshandlar folk direkt, men ändå. Jag ska jobba med mig själv, som det heter.

Jag måste också försöka att bli lite mindre klantig. Den här veckan har jag:

1) Kopplat in det nya strykjärnet utan att notera att det fanns en skyddande plastfilm på själva strykytan. Jag fick tillbringa 20 minuter med att skrapa bort fastsmält plast...

2) Lyckats köra in en kökskniv i handflatan när jag skulle vika ihop en pizzakartong. Kniven låg i kartongen, mig ovetandes, och hamnade alltså på nåt sätt i min handflata. Skadan blev inte allvarlig, men jag blev ändå svimfärdig så klart.

Lärdom av ovanstående punkter? Försök inte göra nånting annat än att ta en dusch direkt på morgonen. Hjärnan funkar inte som den ska.